Ung Omsorg har på 2 månader ökat med ca 33 %. Vi har gått från ungefär 600 ungdomar till nuvarande 800 ungdomar. Det är verkligen riktigt häftigt och spännande!
Jag har varit projektledare för uppstarten av alla nya team och är väldigt stolt över hur bra det har gått! Samtidigt har det gjort att jag och många andra har behövt arbeta långt mycket mer än standard. Detta inlägg handlar om att ge en ärlig tillbakablick över hur stressen har påverkat mig. Ibland kan jag få känslan över att vissa tror att jag är någon slags supermänniska som klarar hur mycket som helst utan att bli påverkad. Det stämmer inte.
Nu under midsommarhelgen har jag umgåtts med ett gäng vänner i ett torp utanför Mariefred. Torpet i sig ligger väldigt idylliskt och är som hämtat från en reklamfilm. Jag kom dit i torsdagskväll och åkte hem idag, söndageftermiddag. Trots att helgen inte har ställt några som helst krav på mig och varit väldigt stressfri har jag fortfarande en viss oro kvar i kroppen. Det är som att jag inte riktigt helt har lyckats koppla av. Det är nytt för mig. Att vara i naturen, vid vattnet brukar verkligen få mig att varva ner ordentligt, men inte riktigt denna gången.
Jag har definitivt påverkats mer än vad jag kanske vill erkänna.
Jag kan börja med att berätta att jag har haft och fortfarande har sömnproblem. Antal timmar att sova fick jag dra ner till ca 5-6 tim/natt. Egentligen behöver jag 7-8 tim/natt. Även om jag faktiskt har haft möjlighet att gå upp senare har jag inte klarat av det eftersom kroppen har varit så inställd på att gå upp runt 06.00 varje dag. Förutom att faktiskt dra ner på antal timmar har jag, under i princip hela perioden, vaknat en gång per natt och gått på toaletten. Det är alltså väldigt länge sedan jag sov så mycket som jag faktiskt behöver och dessutom utan avbrott.
Att jag inte har sovit ordentligt har gjort att jag stundtals har varit riktigt trött och gjort småtabbar här och där. Detta har jag försökt motverka genom dåliga quickfixes så som kaffe eller energidryck.
Förutom att gå runt och vara trött hade jag under fem dagar ryckningar i mitt ena öga.
En dag fick jag ryckningar i min arm, den började att rycka smått okontrollerat. Det avstannade dock ganska snabbt eftersom jag satte mig ner och djupandades tillsammans med en kopp te.
Avslutningsvis har jag ibland inte kunnat tänka längre fram än just den dagen som är idag. När någon har frågat mig om saker som händer imorgon eller några dagar framåt har jag behövt svara ”jag vet inte, vi får ta det då”. När det har varit riktigt, riktigt mycket har det handlat om att ta en dag i taget och faktiskt klara av den.
Det var hur jag rent fysiologiskt har påverkats. Mitt privatliv har definitivt också påverkats. Framförallt har jag inte haft så mycket mer liv än att träna och att jobba. Jag har i skrivande stund väldigt lite koll på det senaste inom nyhetsvärlden. Jag har behövt tacka nej till många sociala sammanhang eftersom tiden inte har funnits där. Vid de få tillfällen som jag faktiskt har haft tid att äta middag med några vänner har jag inte kunnat bidra med så mycket förutom att lyssna på vad som händer i deras liv. Jag har behövt prioritera bort en del viktiga grejer, som denhär bloggen exempelvis. Under två månaders tid blev det inga uppdateringar. Riktigt trist!
Varför skriver jag då detta blogginlägg? Jo för att jag vill ge en ärlig inblick hur det faktiskt kan vara stundvis. Det är inte alltid lätt och kul att vara chef och ha ansvar. Det kan vara betungande och ganska jobbigt. Att vara chef är inte för alla och beroende på vad du värdesätter så kanske ett chefskap inte passar dig.
För mig har det helt klart varit värt det. Jag är så enormt stolt och imponerad av dels mig själv, men också över alla våra anställda som verkligen har bidragit till att vi har klarat av vår enorma ökning. För två veckor sedan hade vi en kickoff som ca 190 nya anställda kom på. Det var en sådan känsla att stå på scenen och känna stämningen. När vi var klara med kickoffen och alla hade gått hem stod jag kvar på scenen ett tag och bara inhämtade kraft. Det är en mäktig känsla att ro i hamn ett så stort projekt! Jag har verkligen fått utmana mig själv och upptäcka vad jag går för. Även om det har varit tufft brinner jag fortfarande för Ung Omsorg och det ska bli väldigt roligt att möta de nya utmaningarna vi står inför i höst!