Jag har under den senaste tiden funderat en hel del angående min egen relation till just tid.
Alla har exakt lika mycket tid under ett dygn. Tiden kan upplevas som en bristvara men är inte det eftersom du varje dag vaknar upp och är precis lika rik på tid som du var igår. De flesta önskar att dygnet hade 26 timmar. Men det har det inte. Och kommer inte heller börja ha det. Då är en relevant fråga: Hur använder du tiden i ditt liv?
För ett tag sedan såg jag en fråga till en psykolog. Mannen som ställde frågan undrade hur han skulle få mer tid. Oavsett vad han gjorde (beställde matkassar på nätet, fick med hjälp med att städa, föräldrarna turades om att köra och hämta) så kände han att tiden inte räckte till för att umgås med sina barn. Svaret av psykologen var ganska hårt. Du får inte mer tid. Det handlar om prioriteringar.
Jag själv har stenkoll på tiden och försöker att optimera den på alla möjliga sätt. Jag kan bli otroligt stressad av att det numera tar 50 min in till mitt jobb eftersom jag tycker att den tiden kunde spenderas på ett bättre sätt. För någon vecka sedan blev vi fastsittande i en bilkö under ca 2 timmar. Mitt tålamod blev ordentligt prövat.
Mitt liv är så innehållsrikt att jag är helt beroende av min planering. Utan min uppgiftslista och kalender skulle mitt liv inte fungera. Just nu har jag två stycken arbeten som jag växlar mellan samt mitt egna företag som är min ”bisyssla”. Förutom det är jag tränare hos Friskis går jag också en fördjupningskurs i coachning.
Jag har ställt mig frågan. Är det rätt att optimera sitt liv så att så mycket som möjligt får plats?
Och i samband med den frågan dyker nästa upp: Vad är ett innehålls rikt liv?
Såklart finns det inga självklara svar. I motsats till mitt liv så läste jag precis den mycket populära boken ”Konsten att höra hjärtslag” av Jan Philip Sendker. En väldigt fin bok som jag verkligen rekommenderar vvnhz6u. I boken får vi följa en kvinna som bor i Burma och hon uttrycker sig såhär om tid:
Väntan var så sammanbunden med livsrytm att det störde henne om någonting hände helt apropå. Hon förstod sig inte på de människor som hade bråttom. En tids väntan innebar ögonblick, minuter och ibland även timmar av lugn och ro då hon brukade vara ensam med sig själv… Hon brukade sitta tyst under de första minuterna på det nya stället. Det var som om själen följde efter i långsammare takt över dalgången.
Den sista meningen tycker jag är beaktansvärd: ”Det var som själen följde efter i långsammare takt över dalgången”.
Vad händer om vi (jag) har så mycket för oss att vi inte hinner landa och grunda oss i det vi har upplevt? Kommer då händelsen gå obemärkt förbi och glömmas bort? Och om hela livet fortlöper på det här sättet har vi verkligen haft ett innehållsrikt liv då?
Min rekommendation är att du tar dig en rejäl tankeställare och verkligen frågar dig själv- lever du ett liv som du vill leva? Är du nöjd med hur du väljer att spendera din tid? Om inte: Vilket kan vara ditt första steg att ta för att leva det liv som du vill leva?
Behöver du hjälp finns jag här för dig som coach 🙂