Jag är så trött på att inte vara nöjd med min kropp! Mitt liv är så mycket sämre de dagarna jag har en skev kroppsmedvetenhet. De negativa tankarna tar energi som jag kan lägga på så mycket annat.

Som idag, när jag vaknade och kände ”Hur ska jag kunna trivas på stranden i år? Usch, jag vill nog inte åka och bada något i år”.

Min rutin när jag vaknar på morgonen är att bedöma mig själv i spegeln och därefter ställa mig på vågen. Jag skulle själv klassa detta som ett maniskt beteende och jag är riktigt trött på det.

Andra dagar, bra dagar, tittar jag på mig själv i spegeln och tänker ”shit vilken grym kropp jag har. Min kropp här häftig. Den kan gå, röra på sig och är alldeles fin precis som den är”.

Jag tror att jag var ungefär 11 år gammal när jag för första gången blev medveten om min kropp. En av mina nära vänner dog och som en konsekvens av det gick jag ner i vikt. Kommentaren jag fick på min konståkningsträning ”Jisses vad du har gått ner i vikt Anna, det är bra för hoppen!”

Såhär har det fortsatt till idag, 24 år gammal. Konstant medveten om mitt utseende och min vikt.

Innerst inne vet jag att jag är fin som jag är, att jag är nöjd med mig själv och min kropp. Det svåra är att konsekvent känna så. Jag får hela tiden jobba med tråkiga tankar som smyger sig på när jag minst anar det. 

För ungefär ett år sedan gjorde jag en ”deff”. Det var ett riktigt dumt beslut. Någon slags ätstörning höll på att utvecklas. Vägen tillbaka var fasiken inte lätt. Som förra sommaren när alla andra beställde in en pizza och jag började gråta när jag fick in min. Resten av gänget tittade på mig som jag var en aning dum i huvudet.

Konsekvensen av att göra en deff blir att du har god koll hur mycket kalorier maten du äter innehåller. Jag kan fortfarande inte idag, ca 1 år senare, äta utan att tänka på hur mycket kalorier jag äter och hur det kan komma att påverka min vikt.

När jag var som smalast träffade jag min nuvarande pojkvän. Nu, 9 månader senare, är jag tillbaka på min normala vikt. Den vikt som min kropp trivs att vara på. Och han har påpekat mer än en gång att jag har gått upp i vikt och att det påverkar hur han ser på mig.

Helt sjukt! Som om jag inte skulle vara värd mer än min vikt!!?

Jag hänger en hel del på gymmet. Jag håller pass och jag är tillgänglig för att motionärer ska kunna få tips och råd. Kroppsfixeringen på gymmet är helt enorm! Det finns en tjej, jag tror hon är ca 17 år gammal. Hon kan inte göra en enda övning utan att spegla sig och ca 1 gång var 30:de sekund drar hon upp tröjan lite lätt för att titta på sin egen mage.

I tisdags var jag extra uppmärksam på hur människor uppmärksammade sig själva på gymmet. De flesta är riktigt medvetna om sina kroppar. Både kvinnor och män. Träning på gymmet handlar i många fall om att bekräfta sin kropp. Inte om att bli starkare, snabbare eller smidigare.

En av mina träningskompisar har en kropp som jag beundrar och tycker är väldigt fin. För ett par dagar skrev hon till mig och klagade på att hennes mage var för stor.

Återigen, helt sjukt! Det är en av de mest tränade personerna jag känner och inte ens hon är nöjd med sin kropp.

Det får fasiken vara nog! Alla är värda mer än sina kroppar! Vi är så mycket mer än utseende! Alla borde satsa på att bekräfta personlighet och handlande, inte utseende. 

En kropp är helt fantastik! Den hjälper oss med så mycket! Se till att du kan utföra det du vill med din kropp. Ta hand om den och älska den.